Hopplöshet och hopp
Det känns tomt inombords när jag tänker på det som händer i Ukraina. Samtidigt så tänker jag varför jag inte känner likadant för det som pågått länge i ex Jemen. Dessa känslor äcklar mig. Är det skillnaden i kultur? Avståndet? Sättet media bevakar det? Troligen är det en blandning av allt som gör att jag känner som jag gör nu. Jag köper inte riktigt det där med att man blir avtrubbad.
Kommer så väl ihåg när jag gick Marinens Officershögskola 1995/1996 och vi tränades för att kunna allt om just ryssens anfallsstyrkor. Folk runt omkring en tyckte det hotet var förlegat. Varför har inte jag som reservofficer blivit mer matad med underrättelser från Försvarsmakten under dessa 10 år som Ryssland byggt upp sin krigsmakt? Min son ska göra värnplikten i höst på mitt regemente som lades ner när jag avslutade min bana som yrkesofficer, Amf4 i Göteborg. Min son och hans kompis ser allvaret i vad som händer i Ukraina och vill att jag ska drilla dem en helg i skogen snart, för att förbereda dem för värnplikten. Min dotter är rädd. Ryssland hotar oss, "gå inte med i NATO, för då....". Människan är så korkad.
Hopp då tänker ni som kommit så här långt i texten? Han skrev ju hopplöshet och hopp i rubriken. Jag ångrar mig. Det hopp jag tänkte skriva om som handlar om jobbrelaterade landvinningar känns så futtiga i sammanhanget. Köp på er vatten, konserver, batterier...
För övrigt är det så att god såväl som dålig kultur äter struktur till frukost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar